Jag undrar så hur det gick för humledrottningen ...
Humlan på bilden är en annan än den jag berättar om. Foto Peter Helperin, som jag tackar för att jag får använda den.
Det var en dag i september. Lagom tid för att plantera narcisslökar, och jag hade sparat härligt många och täckt dem med jord i en gammal konserveringsapparat med hål i botten. När jag letade fram den och tog upp lökarna såg jag belåtet hur fint de rotat sig. Nu kunde jag se fram emot ännu en vår med ännu fler narcisser!
Men så fick jag syn på något annat också. En stor humla med glänsande päls, rörde sig sömndrucket bland rötterna. En humledrottning, väckt ur sin djupa dvala.
Eftersom jag läst "Galen i humlor" av Dave Goulson från pärm till pärm var jag smärtsamt medveten om hur humlornas liv och fortlevnad går till, och insåg vad jag ställt till med. De enda humlor som överlever vintern är drottningarna. Någon gång i augusti låter de sig befruktas, och letar därefter upp ett ställe att gräva ner sig och övervintra. Alla deras artfränder dör. Det är på drottningarna det hänger, om det ska bli några humlor nästa vår.
Jag såg mig om efter ett ställe som kunde vara lika bra som det drottningen själv hade valt. En lövkorg med en buxbomsboll - om jag stuvade in en nedvissnnad lobelia med rötter och stjälkruska och allt, nog borde det kunna fungera?
Efter att ha "bäddat" till drottningen släppte jag försiktigt ned henne under lobelian. Hon fick själv söka sig in i plantans djup, jag var rädd att skada henne om jag hjälpte till för mycket.
Nu är det åtta grader kallt, och jag undrar så hur hon har det. Om hon överlever och kryper fram ur sitt gömsle när vårsolen kommer, så lovar jag att det finns mat som väntar på henne. Snödroppar, snökrokus och julrosor växer tätt under äppelträdet och runt gräsmattan. Här finns pollen och nektar till en drottning som måste vara väldigt hungrig efter sju månader utan mat.
